DAGBOKSUTDRAG

Vi bara satt där, som vi brukar göra, pratade och skrattade åt våra minnen och bilder tills vi såg varandra i ögonen, och insåg vad vi hade gjort. Vi blev tysta och sedan var ljudet från staden det enda vi hade kvar att prata om.

Att det ska vara så svårt att släppa taget om någon som en gång har varit hela ens värld. Jag kommer aldrig förstå hur.

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>